Årsbästalistan 2014 – Rebellängelns Topp 50

Så, det är alltså dags. De 50 bästa skivorna som landat i undertecknads skivhylla detta år ska koras. Jag vill genast ge en brasklapp i samband med det: det finns skivor som enbart landat i digital form och som inte finns med här. Till dem ska bland annat alster från PRAY FOR LOCUST, PRIMAL FEAR, THANATOS, THE ORDER OF ISRAFEL, RED DRAGON CARTEL, MAAHLAS och SEPTEKH räknas. Jag har dock köpt ett riktigt ex av de jag tycker är bra, utom av DEATH WOLF och deras ”III: Östergötland” som jag inte hunnit med, den skulle jag annars tippa landar in någonstans runt placering 30-35…  Det finns också en uppsjö plattor som jag antingen inte har hunnit med att lyssna på, eller gett för lite tid för att orka placera bland dessa de bästa 50 skivorna. Du har hela upprinnelsen i det här inlägget egentligen, och detta var hur det spealde ut…

Presentationen blir, som sig bör, baklänges så att du får den bästa skivan sist, och det är givetvis traditionella regler som gäller. Skivans titel före bandets, inga live- eller amslingsskivor, inga EP’s. Enbart nya studioplattor. Så här ser Rebellängelns Topp 50 ut 2014!

Årsbästalistan 41-50

Plats 41-50 känns som om det skulle kunna vara hur många skivor som helst, men till slut måste man ju dra ett streck. Bland de som hamnade utanför och fick ligga kvar i hyllan återfinns WOLAND, BLUES PILLS, HIGH SPIRITS, DAWNBRINGER, FALLUJAH och THROWDOWN. Bland annat, det var väl ett 15-20-tal skivor som blev kvar. Så här föll placeringarna:

50) ”II: Void Worship” med PILGRIM och ”Blood Mantra” med DECAPITATED. Jaha, det gick ju jävligt länge innan jag bräckte ”det blir 50 skivor varken mer eller mindre”, men jag vill skylla på att DECAPITATED låg i bilen först. PILGRIM är tung doom/metal med fantasyförtecken, DECAPITATED är nästan maskinell döds med sväng.

49) ”Back To The Front” med ENTOMBED A.D. Bra bett i de rutinerade dödsrävarna.

48) ”Vampire” av bandet med samma namn, dvs VAMPIRE. Close-Up Magazine-kändisar som röjer skräcksfilmsdöds. Bra!

47) ”Enemy Of Man” av polska KRIEGSMACHINE är en snortajt, otäck black metalhistoria.

46) ”Ensamhetens Andar” signerad svenska STILLA. Det skaver, det är skevt, det är bra. Black metal.

45) ”Sonic Child” är tyska ZODIACs tredje skiva. Den här borde jag spela mer för att kunna jämföra med dessa föregångare på rätt sätt, tror jag.

44) ”Devil Seed” med WOLF. Bra heavy metal, fantastiska toppar – och en kul intervju tidigare i år. Heja Örebro!

43) ”Engineering The Void” med dödsmeckarna SOREPTION. Så här ska teknisk döds spelas.

42) ”Something Supernatural” med CROBOT. Amerikanarnas svängiga och bluesiga hårdrock hade nog kommit högre upp ett svagare år…

41) ”DiesGrows” låter norrmännen LUCIFER WAS fortsätta dominera. Jäklar vilket sväng de kan frammana. Detta är skivan för dig som önskade att DEEP PURPLE släppt något bra i år.

Årsbästalistan 31-40

När vi kommer till nästa 10, dvs de som hamnar på plats 31-40, så tycker jag att det verkligen börjar tajta till sig. De här skivorna kunde lika gärna ha hamnat typ tio placeringar uppåt, och det är verkligen ett bevis för skivårets bredd när sådana här alster inte ens klarar av att ta sig in på de trettio bästa platserna. Så här ser det ut…

40) ”Splinters” är brittisk/svenska VALLENFYRE’s andra platta. Jag trodde aldrig att det skulle bli en uppföljare, och är väldigt nöjd med resultatet. Saknar ett par riktigt minnesvärda låtar för att det skulle blir bättre placeringar, det blir väl jämntjockt för det som det är nu.

39) ”Sonic Highways”, FOO FIGHTERS. Egentligen känns det som om man inte behöver skriva så mycket om den här skivan, men jag ska ändå konstatera att det är den totala kärleken och projektet i sig som kniper placeringen.

38) Detta var ”The Year The Sun Died” enligt SANCTUARY. Efter NEVERMOREs splittring så valde Warrel Dane med mannar att återuppväcka SANCTUARY, och den här skivan har växt en hel del på mig sen jag recenserade den…

37) ”Black Mountain” med svenska IRONBIRD är en ruggigt bra debut, speciellt för oss som gillar när man förvaltar BLACK SABBATHs arv på ett bra sätt. Har du inte koll på dem innan så skaffa det!

36) ”California Breed” heter skivan, CALIFORNIA BREED heter bandet, Glenn Hughes, Jason Bonham och Adrew Watt heter musikerna. Detta projekt fortsätter lite i samma stil som BLACK COUNTRY COMMUNION, men med mindre blues. Och mer smuts under naglarna.

35) ”Symmetry In Black” med CROWBAR njuder inte på några överraskningar direkt. Det är bra. Det är tungt, svängigt, doomigt och precis som vi vill ha det. Och trumljudet gillar jag skarpt.

34) ”Blood Eagle” med CONAN är med lätthet den tyngsta given i år. Varenda riff maler sten, varenda basgång krossar berg. Den här kolossen vältrar sig sakta fram för att soniskt krossa allt motstånd. Sen backar man tillbaka för att göra om allt, för säkerhets skull. INget levande ska lämnas i kölvattnet av den här plattan.

33) ”Great Western Valkyrie” med RIVAL SONS är en återkomst från förra ganska svaga ”Head Down”, och även om man inte når lika svindlande högt som med ”Pressure & Time” så når man bra högt. Klassisk rock’n’roll.

32) ”Skinless Agony” med BROOD OF HATRED hade jag aldrig för mitt liv kommit över om det inte varit för en del med skivbolaget Crime Records. Teknisk och episk dödsmetall från Tunisien ligger inte vanligtvis på menyn, men det här är riktigt bra!

31) ”In The Red” med CRUCIFIED BARBARA är inte bara ett alldeles extra speciellt album för oss på heavy Metale, det råkar dessutom vara en riktigt rökare i kryssrt. Tur det, för det gör att man kan placera den (minst så här) högt på årsbästalistan utan att vara det minsta lilla hycklare. Bandets bästa platta så här lång!

Årsbästalistan 21-30

Så, vänner, Snart passerar vi halvtid när det gäller skivorna på topplistan, och flera av dem som du ser på bilden ovan och får en liten text om nedan är så bra att de egentligen hade kunnat hamna bra mycket högre. Det är lite dagsform på det där, liksom…

30) ”Tibi Et Igni” låter VADER låta precis som VADER brukar låta, möjligtvid med ett par extra starka låtar. Det är liksom inget fel i det, och precis som man vill ha det. Veteranerna smiskar helt enkelt stjärt på dte bästa av sätt.

29) ”Citadel” heter Australiensiska NE OBLIVISCARIS uppföljare. Det är så otroligt episkt, extra allt och man tar stundtals i från tårna. Personligen gillar jag debuten ”Portal Of I” bättre, men det ska sägas att den här skivan bara alldeles nyligen loggat speltid och min erfarenhet säger mig att det här bandets musik tarvar en hel del tid för att visa sina dolda skatter.

28) Om ”Shelter” med ALCEST verkligen är hårdrock vet jag inte, snarare mer skirt och vackert och kanske med lite mer black metalundertoner än vad COLDPLAY i vanliga fall levererar, men ändå i samma fåra. Fast man liksom känner att den här skivan är inspelad på Island, och sen den släpptes i början av året har den vuxit för min del. Årets bästa pop!

27) ”The Great Divide” med ALLEN/LANDE är måhända inte direkt nydanande musik, men att man nu tog Timo Tolkki som skapare av musiken innebar en nykick i det här projektet. Ingen skugga ska falla över dess historia, men den här skivan har verkligen överraskat positivt på mig.

26) Att ”Pale Communion” med OPETH hamnar först på plats 26 säger kanske mer om det här skivåret än något annat. Jag tycker nämligen att den här skivan är ljusår intressantare och bättre än rätt tråkiga ”Heritage”, och då behöver vi inte ens prata om gamla goda tider. Ett klart fall framåt!

25) ”Across The Dark River” med Nyköpings BELOW är hur en debut ska levereras om man vill göra avtryck. Doom som självaste CANDLEMASS skulle gett tummen upp, och en av årets roligaste upptäckter. En sån där skiva som jag ”pushar på” folk.

24) ”Grand Morbid Funeral” kan bli BLOODBATHs sista platta om man får tro intervjuer och tecken som lämnas av Anders ”Blakkheim” Nyström. Hoppas inte det, för de här gubbarna kan konsten att lira dödsmetallbrallorna av hela den yngre generationen, trots att det kanske inte är huvudsysslan. Imponerande.

23) ”Where Greater Men Have Fallen” med PRIMORDIAL är en aning sämre än de senaste skivorna, och ändå så där löjligt bra att man inser vilken kvalitet bandet besitter. När man träffar rätt väcker det episka känslostormar i bröstet, och man har verkligen ett unikt sound.

22) ”Blind Rage” är ACCEPT som det alltid varit, alltid borde vara och alltid kommer att vara. Känns det som. Och ändå har du inte hört någon av låtarna förr, för det är nytt. En toppenskiva, antagligen den starkaste sedan ”återkomsten” med Mark Tornillo bakom mikrofonen.

21) ”Catacombs Of The Black Vatican” med BLACK LABEL SOCIETY är inte bara en av årets klart tuffaste titlar (den kommer sig från Zakk Wyldes egna studio ”The Black Vatican”), det är också en skiva där herr gitarrgud drar ner på tempot och macho-stilen an aning. Inte helt, men en aning. Alla år med en ny BLS-skiva är ett bra år!

Årsbästalistan 11-20

Okej, så vi närmar oss de riktiga höjderna. Plats 11-20, och där har jag varit och pillat runt dem i sin inbördes ordning så många gånger att jag faktiskt inte minns längre. Detta är dock hur jag vill gå till juryn med dem..

20) Den självbetitlade skivan från EYEHATEGOD ska egentligen inte finnas. Ser man till bandets strapatser i form av missbruk, död och orkaner så ska det liksom inte gå att prestera en skiva mitt i allt elände. Men det gick. Och den låter stundtals magisk i sin ilska och envishet.

19) ”IV: One With The Storm” innebär att finska GHOST BRIGADE nästan är uppe på samma nivåer som med andra given ”Isolation Songs”, och det säger verkligen inte lite. Svidande vacker, beckmörkt och så väldigt finskt!

18) ”Bloodstone & Diamonds” med MACHINE HEAD. Mången är nog de som tycker att jag placerat skivan får lågt, men trots att jag tycker att det finns ruggigt bra låtar på den så tycker jag att den är svagare än sina senaste föregångare. Att man ändå kniper plats 18 säger en hel del om det här bandets nivå. Extra snygg digibok!

17) ”The Killing Gods” heter årets överkörning, signerad MISERY INDEX. Sin vana trogen levererar man stenhård grindcore och döds, men nytt för den här gången är att låtarna är en aning mer lättillgängliga och metodiska. Det resulterar i bandets bästa giv så här långt.

16) ”The Serpent & The Sphere” med AGALLOCH innehåller en av årets tre bästa låtar. Den heter The Astral Dialogue, och hade hela plattan varit sådan hade jag fallit på knä och dyrkat förbehållslöst. Nu finns det en del dötid och mellanspel på den här skivan som faktiskt sänker placeringen till slut. Ändå. En av årets allra bästa black metal-skivor.

15) ”The Divination Of Antiquity” släpptes sent av WINTERFYLLETH, och eftersom bandets skivor är lite som att klämma i sig en Carlskrove (alltså, en pizza med inbakat ”skrov” i form av en hamburgare med pommes) – mastigt – så är det en bedrift att lyckas äta sig fast så bra på så kort tid. Episka naturromantisk black metal som man antingen hatar eller gillar.

14) ”Tellurian” med SOEN är nog en av de allra intressantaste skivorna detta år. Det är prog, metal, rock och jag vet inte allt i en enda röra, där musikerna (sången av Joel Ekelöf och trumspelet av Martin Lopez främst) står ut lika mycket som kvalitén på låtarna. Och har man ett omslag med en noshörning som äter människor med bestick så följer man inte många regler.

13) ”I Döden” med SKOGEN är årets bästa black metal-album. Lite klen ljudbild, men vad spelar det för roll när låtarna leker Brasilien med det svenska fotbollslandslaget. Och texter på svenska är i detta sammanhang enbart ett plus. Hatten av för SKOGEN, jag är imponerad!

12) ”Siren Charms”, IN FLAMES. Nu blir det antagligen ramaskri på förståsigpåarna och alla som vill tycka rätt. Hur kan man placera KENTS tuffare brorsa på så hög plats? Enkelt. Äntligen blev IN FLAMES intressanta igen, efter ganska lång tid på tomgång. Läs recensionen innan du går loss på kommentarsfältet…

11) ”Of Terror And The Supernatural” med TEMPLE OF THE VOID är en benhård, blytung och skitbra upptäckt. I en tid där det haglat in nya skivor från etablerade akter så har den här plattan spelats tjockt mycket, och det är den värd. Har du suttit och scannat årsbästalistan efter nya tips så är du framme nu. Kolla in Detroitbandets doomiga döds.

Årsbästalistan 1-10

Åhå!

Så, vi är framme vid Topp 10. Jag har på bilden ovan försökt scrambla lite så att man i förväg inte ska kunna peka ut vilken skiva som hamnar överst, utan bara se vilka som är hetast 2014. Vete fan om det går, men det var värt ett försök. Varje skiva presenteras här också med bild, eftersom det trots allt är en jäkla bedrift att lyckas knipa en så framskjuten placering det här året. Nu kör vi slutspurten!

Grand Magus Triumph and Power

10) ”Triumph And Power” är svenska GRAND MAGUS sjunde fullängdare, och egentligen trodde jag aldrig i helvete att jag skulle placera den så pass högt när jag började fundera på listan. Men, skivan kom tidigt på året och jag har spelat den larvigt mycket. Den håller. Den håller för fest, den håller för träning, den håller för att pusha på grannar och svågrar som egentligen inte gillar hårdrock och den håller för att sjunga med i. Låtarna är skitbra, JB sjunger skitbra, riffen sitter som en slalompjäxa på sportlovet och fan vet om bandet någonsin levererat en bättre skiva trots att jag brukar vifta med gamla ”Wolf’s Return” i de lägena? Överraskande även mig för, men 2014 års klart bästa heavy metal kommer från GRAND MAGUS.

at-the-gates_At-War-With-Reality_600

9) ”At War With Reality” är AT THE GATES återkomstplatta, och den är antagligen bättre än så här rent objektivt. Att trycka på ”paus” (måhända inte av fri vilja utan av andra omständigheter) i nästan tjugo år och sedan komma tillbaka efter platta som ”Slaughter Of The Soul” med hedern i behåll är knepigt och svårt. Men AT THE GATES stannar inte vid ”hedern i behåll”, utan går in för totalt överkörning när det gäller konsten i hur en skiva ska spikas ihop. Det är som om de aldrig varit borta, med ett enda undantag: de har tagit med sig rutinen från sin paus. Med tiden kanske jag även emotionellt klarar av att ge den här skivan vad den förtjänar, och då slutar väl aldrig hyllningarna…

Solstafir-Otta

8) ”Ótta” med SÓLSTAFIR hamnar… åtta. Poetiskt? Medvetet? Knappast. Ren slump, faktiskt, och något jag inte såg förrän jag skrev ut det i text. Att skivan är bra är inte heller en slump, bandet har ett tag varit på väg hit, till sin alldeles egna form av post-rock-pop-black metal hybrid som verkligen inte liknar något annat, och som känns som om den bara hade kunnat uppstå på just Island. Det här är knappast en hårdrocksskiva, men själen i plattan är kanske mer hårdrock än något annat av släppen i år.

Mantar Death By Burning

7) ”Death By Burning” av tyska duon MANTAR är kanske inte en av skivorna du hade koll på innan du började scrolla i den här listan, och det är helt okej. Det viktiga är att du inte låter det fortsätta så, och att du åtgärdar det. Det är för ditt eget bästa. Du vill inte missa det smutsiga svänget i Astral Kannibal, den smittsamma refrängen i Cult Witness eller punkdrivet i The Stoning helt enkelt för att det behövs i ditt liv. Eftersom bandet dessutom levererar å det grövsta live så kan jag lova att detta inte var sista gången jag tjatade om dem i alla fall. Bara för att. Men vänta inte till dess. Kolla in, genast!

Vanhelgd Relics Of Sulphur Salvation

6) ”Relics Of Sulphur Salvation” med VANHELGD borde nog vara högre än en sjätteplats om man ska se till enbart kvalitet. Det är bara ett problem – det finns andra skivor där. En sak är dock säker, detta är vansinnigt bra. Bästa dödsmetallplattan i år, och den är från Mjölby. Under året har flera personer sagt att jag borde kolla in den, men det tog mig fram till hösten innan jag kom runt till det. Bättre sent än aldrig, kanske, och det är förstås helt givet att jag ska kolla in bandets tidigare alster (detta är tredje skivan, om jag förstår saken rätt). Är de i närheten av lika bra så har jag missat något…

Novembers Doom Bled White

5) ”Bled White” är Chicagobaserade NOVEMBERS DOOM-orkesterns nionde fullängdsskiva, och baske mig om dte inte är den starkaste så här långt. Jag gillade skivan redan vid recensionen, och det har inte direkt minskat med tiden. Betygsfemman som delades ut då har snarare stärkts, eftersom detta är en genomstark insats. Det finns få eller inga svaga punkter, och jag är alldeles speciellt förtjust i Paul Kuhrs vokala insats. Den gubben vet hur man förmedlar känslor, alldeles oavsett om det är genom ett klassiskt skrik eller de skiraste rena toner.

pallbearer-foundations-of-burden-600x600

4) ”Foundations Of Burden” är PALLBEARERs andra skiva. Den första (”Sorrow And Extinction”) har varit Tips här på Heavy Metale, men den andra är bättre. Bandet har faktiskt utvecklats helt enormt mycket, både vad gäller förmågan att skriva låtar samt att spela och sjunga. Faktum är att amerikanska PALLBEARER är det bästa som hänt doom metal sen skivat bröd. Eller Leif Edling, CANDLEMASS. Det är stora ord, men baske mig om det inte är sant. På den här skivan återfinner du dessutom årets bästa låt The Ghost I Used To Be, en tio minuter lång vansinnigt skör/tung/vacker/sorglig historia som närapå sliter hjärtat ur bröstet på dig. På ett bra vis…

Mastodon Once More Round The Sun

3) ”Once More ‘Round The Sun” innebär att MASTODON leker musik, och den här skivan är bedräglig. Varenda gång jag bara håller i den så är jag en aning skeptisk – det ekliptiska omslaget, bandets lekfulla anslag och närapå anonymitet jämfört med fornstora dagar får mig att tro att det var bättre förr, att detta mest är en klackspark. Och lik förbannat får plattan mig att tappa koncepten varenda gång den spelas. Jag sjunger med (inte vackert), spelar trummor på kuddar (utan takt), lirar luftgurka (ur fas) och leker circle pit med mig själv (inte enkelt). En skiva som har den effekten har något speciellt, det där som kallas…”det”. Allt är med andra som vanligt med MASTODON…!

Ancient-Ascendant-Echoes-and-Cinder

2) ”Echoes & Cinder” med brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT for man tacka Metallbibliotekarien för, utan herr Bensch hade dne inte kommit in i mitt liv och jag hade varit fattigare. Detta är kanske den skiva jag spelat flest gånger under året, såväl vid träning som vid övrig tid, och den är varierad, driven och svängig som få. Det är black metal/metal/rock/döds/progressivt i en skön egensinnig kakafoni, och låtmaterialet är särdeles starkt. Jag rekommenderar att du kollar in den här skivan om du inte redan har gjort så, dte är åtta låtar där man närapå inte kan peka på den starkaste… men, ska du börja lyssna så kan jag väl namnge Riders, Fueling The Flare och To Break The Binds som lämpliga ingångar. En av årets allra bästa upptäckter förstås, och jag skulle verkligen vilja få chansen att se dem live.

Behemoth_TheSatanist_coverart

1) ”The Satanist”, BEHEMOTH.

Så ser alltså årets nummer 1 ut, och precis som förra året så går priset till en skiva som utgörs av sin helhet. Det är inte ”bara” bra låtar, passande och episkt omslag, bra och lämplig titel eller produktion som gör det, utan alla delar tillsammans. I detta fall finns dessutom den underliggande strömmen som känns av, det faktum att frontmannen och BEHEMOTHs starke man Adam ”Nergal” Darski överlevt och besegrat sin leukemi utan att tappa sin identitet eller sin tro och övertygelse. Allt det går igen i den här skivan, och jag vill gå så långt att jag inte kallar den för ”dödsmetall” eller ”svärtad döds”, eftersom det låter precis enbart som just BEHEMOTH. Det är extremmetal, men det är i formatet som vem som helst kan lyssna på. Skivan i sig startar faktiskt med det svagaste spåret Blow Your Trumpets, Gabriel innan det verkligen tar fart, och vill man ha bra exempel på hur ordet majestätiskt låter i ljudformat så spelar man Ora Pro Nubis Lucifer eller O Father, O Satan, O Sun! från årets bästa skiva. ”The Satanist”.

 

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone