Årsbästalistan 2017 – Rebellängelns Topp 50

GOTT NYTT ÅR vänner – och mycket nöje. Som vanligt ska vi fira genom att räkna ner från plats 50 till nummer 1 i Rebellängelns Topp 50, Årsbästalistan för 2017. Du vet hur det gått 2016, 2015, 2014 och 2013 – det här är med andra ord en tradition. Som vanligt är det bara studioplattor som är nya för året som räknas, inga EP’s, liveskivor eller nyinspelningar har chansen – och vi räknar ner 10 skivor i taget. Okej? Nu kör vi!

50) ANCIENT ASCENDANT släppte en skiva som var en initial besvikelse för undertecknads del. INte för att den är svag, utan för att förväntningarna var annorlunda. Det har tagit sig under året!

49) Om ”Vigilance Perennial” med FALLS OF RAUROS varit jämnare så hade den hamnat ännu högre på sammanställningen. Detta är stundtals bländande vacker black metal.

48) Så pålitliga de är redan, BELOW. Andra given ”Upon A Pale Horse” bjuder på svängig doom av bästa snitt!

47) Omslaget må vara fult som fan, men detta är SERIOUS BLACK’s bästa giv hittills. ”Magic” bjuder på flera magiska stunder och sköna melodier.

46) HATE och deras ”Tremendoum” är en bra skiva för de som saknar nytt material från BEHEMOTH i år. Vilket land båda banden kommer från? Polen. Såklart…

45) DEAD LORD är tillbaka med sin tredje platta, och i vanlig ordning svänger det mer än tillrådligt. Märkligt nog är detta en av skivorna som av någon anledning aldrig recenserats under året… en uppenbar miss. Det här är bra!

44) FIRESPAWN bjuder på elakheter med ”The Reprobate”. Det är hårt, det är typiskt FIRESPAWN, det är – förstås – bra.

43) Det här är en riktigt ny skiva, då finska JESS AND THE ANCIENT ONES släppte sin tredje giv ”The Horse And Other Weird Tales” i december. Det räckte för att kvala in på årsbästalistan, helt enkelt eftersom bra skivor inte behöver massor av tid.

42) VALLENFYRE fortsätter måla världen i olika nyanser av svart. Mörkret, eländet och misären härskar då Greg Mackintosh och mannar kastar in en näve crustpunk i ljudbilden.  Inte många skivor målar ett dystrare porträtt än ”Fear Those Who Fear Him”

41) CUT UP och deras ”Wherever They May Rot” är liksom inte så komplicerad. Man tar lite motorsågar, ett knippe lik och vrider upp alla förstärkare till 11 medan man manglar ut svintajt och bra dödsmetall!

40) På den här platsen hittar vi en skiva som undertecknad haft löjligt svårt att sätta ner fötterna om. Förra given ”Ótta” var ju helt fenomenal, men kanske fyllde den mitt lystmäte för SÒLSTAFIR, eftersom årets ”Berdreyminn” inte lockat mig till speltid. Trots att den ju är bra?

39) Thrash var det här! HARLOTT har liksom inga krusiduller för sig på ”Extinction”, och satsar allt på ett enda utrotningskort. Knäckande hårt.

38) OFERMOD verkar ju ha haft ett sinnessjukt år. Total bandsplittring och en hyllad black metal-skiva i form av ”Sol Nox”. Märkligt. Men bra, som sagt.

37) INGLORIOUS är tillbaka med sin andra platta, fantasifullt döpt till… 2. Och varenda gång jag lyssnar på den här plattan så slås jag av svänget, glädjen, öset, låtarna. Den borde kanske hamna högre..

36) tyska DAWN OF DISEASE kanske inte maxar originalitetspoängen, men det spelar mindre roll. De gör bra musik! Förra plattan ”Worship The Grave” var Tips på den här bloggen – och uppföljaren ”Ascension Gate” gör ingen besviken!

35) AVATARIUM har flyttat sig en aning musikaliskt, från ren doom till mer 70-talsdriven hårdrock i ljudbilden. På tredje plattan ”Hurricanes & Halos” är fin. Däremot tycks jag missat att recensera den, för jag hittar ingen text att länka till. Det känns märkligt… var nog säker på att jag hade det?

34) ”Thrice Woven” är WOLVES IN THE THRONE ROOM’s återkomst till skivscenen. Det är förstås en av de stora releaserna under 2017, en av genrens giganter. Och det är fortsatt episkt i en skön blandning av slingor, mangel och vackra stämningsfulla moment.

33) SPIRIT ADRIFT och deras ”Curse Of Conception” är vacker doom av samma snitt som exempelvis PALLBEARER.

32) Förra gången NOVEMBERS DOOM släppte en skiva vad det ”Bled White”, och den ägde mig. Den här gången är den ”Hamartia”, och även om den är bra så har den inte  besatt mig på samma sätt. Men gosse, finns det något band som kan leverera gripande melodier på samma sätt som det här gänget?!?

31) MEMORIAM och ”For The Fallen” är en enda mjuk snuttefilt för oss som saknar BOLT THROWER. Ja, fast den är såklart stenhård. Ja, det är förstås inte en ren kopia (ofta punkigare), men bara lyckan av att höra Karl Willetts gorma lika bra som vanligt. Snyggt omslag också, ju mer man kollar på det.

30) Hårda tider, säger KADAVAR. ”Rough Times, som det heter. Faktiskt ännu en sån där skiva som jag inte riktigt kan förklara varför den inte är högre placerad, för den är ju fantastisk. Svänger hårt!

29) Det här kallas visst ”crossover”. Vete fan varför, och det spelar mindre roll. Dallas-gänget POWER TRIP och med ”Nightmare Logic” visat var skåpet ska stå, spikas fast och bultas till golvet. Jävlart vilket ös – lyssna på Executioner’s Tax (Swing Of The Axe) bara!

28) NIGHT FLIGHT ORCHESTRA ska det vara på den synnerligen skitdåliga bilden ovan. Amber Galactic” heter skivan, den tredje i ordningen och precis som man vill att det ska vara så är det föga nytt under solen. Fullt sväng, fullt ös. Lyxigt läcker skiva.

27) Det tog ju typ tjugo år, men nu har de fått upp doom-ångan, SORCERER. ”The Crowning OF The Fire King” är den bästa CANDLEMASS/SABBATH-korsningen som släppts sen… ja.. förra skivan ”In The Shadow Of The Inverted Cross” som landade på plats 24 när den kom 2015?

26) EUROPE är ju i sentida dagar stabila och svängiga som få, ”Walk The Earth” är inget undantag, och det här är en sån där skiva som blir bara bättre ju mer man lyssnar på den. Riktigt bra jobbat av Sveriges starkaste gubbgäng. Är detta vårt största svenska hårdrocksband genom tiderna? Sannolikt.

25) ”Lords Of Death”. Rätt kaxigt statement. Tur att TEMPLE OF VOID kan backa upp orden med en stöddig platta som håller runt vad bandet lovar. Lords Of Death. Sjukt cool titel. Och läckert grisigt omslag. Tryck ”gilla” på det förstås.

24) FOO FIGHTERS har ju sådär löjligt hög lägstanivå att det borde vara nästan kriminellt. ”Concrete And Gold” är inget undantag. Skitbra. Fan.. jag vill vara David Grohl. På riktigt.

23) Återkomsten gör förstås ingen besviken. BLACK COUNTRY COMMUNION släppte ”BCCIV och precis som i recensionen så tog  det bara några sekunder innan man jublar och bara njuter. Får jag inte vara Dave Grohl kan jag tänka mig att vara Glenn Hughes. Eller i alla fall ha hans stämband.

22) All Hell Leif Edling! Ingen annan kan snickra riff som han, och till och med i sin konvalescens hemmavid så manglar han fram ett guldkorn i form av THE DOOMSDAY KINGDOM och den självbetitlade debuten. Digga det här. Det är en order. Fan, det kanske är Edling man ska vill till sist?

21) ENSLAVED ger sig inte, och man fortsätter sin musikaliska resa utan att vara det minsta mätta på saker och ting. Nyfikna, lekfulla men med full kontroll på läget. Grym produktion, grymma låtar. Du ska kolla in ”E”, för det är norrmännen i sitt esse.

20) Okej, det närmar sig den verkliga toppen, och på plats 20 hittar vi en ganska ny skiva. Det är NE OBLIVISCARIS med sin tredje giv ”Urn”, kanske bandets bästa sett över helheten. Den här skivan innehåller låtar som är rent av löjligt starka, som vanligt kombinerat med snygg produktion och variation. Kanske hade den dessutom klättrat ytterligare med mer tid på sig?

19) Så. Jäkla. Pålitliga. I alla fall numera, såväl live som på skiva. Tyska veteranerna KREATOR är tillbaka med ”Gods Of Violence, och det svänger sådär krossande hårt som bara KREATOR kan göra. Ännu en skiva att plocka fram mest hela tiden.

18) ”Lykaia” är SOENs starkaste skiva till dags dato, och egentligen skäms jag lite för att den inte är högre placerad än så. Den är fantastiskt stark, och dessutom här den rullat med jämna mellanrum hela året…

17) Åhhh! Det här är sååååå bra!!! NECROWRETCH sparkar fullständigt arsle med tredje given ”Satanic Slavery”, och jävlar i havet vad det går! Det är fullt ös, satanistiskt medvetslös mest hela tiden och det är bara att falkla på knä och dyrka. Bisvärmsriff var det här!

16) SONS OF CROM är inga o-kändisar här på Heavy MetAle. ”Riddle Of Steel” har varit Tips, de har medverkat som gäster i intervju och jäsiken vad vass senaste given ”The Black Tower” är! Man lyckas ju med bedriften att mixa typ tidiga ACCEPT-riff med black metal, folkmusik och BATHORY. Sug på den, liksom!

15) NIGHT släppte ”Raft Of The World” och la grunden för hur rock’n’roll som kombinerats med klassisk hårdrock ska låta. Löjligt sväng, löjligt lätt att sjunga med i. Kanske inte bra (nä, jag är ju tydligen vare sig Dave Grohl eller Glenn Hughes…), men ändå! Läs. Lyssna. Kolla.

14) Årets rock kommer från… Norge?!? SPIDERGAWD släppte skiva nummer 4, betitlad ”IV”, och det är undertecknads första kontakt med bandet – och kan man annat än att gilla det här? Näääää! Det svänger! Det rockar! Det rollar! Kempeflott!

13) PILLORIAN och deras ”Obsidian Arc” var alltså John Haughms återkomst till scenen efter att AGALLOCH splittrats, och herrejistanes hur han återkom. Svinbra, rent av, och man kan ju tänka sig att WOLVES IN THE THRONE ROOM var lite avis över att detta faktiskt var den klart bästa black metal-skivan från USA under året..?

12) Fatta det här… ett år med ett nytt album av SATYRICON som inte ens når Topp 10? Ur led är tiden. ”Deep Calleth Upon Deep” är förstås riktigt stark, innehåller både harmoniska och ösiga bitar och utforskar nya marker, och det räcker till plats 12 det här året.

11) VAMPIRE hade inte det här i sig, trodde jag, Det var ju tjockt fel. ”With Primeval Force” är ett rejält steg framåt, och visar att det här bandet besitter kunskapen att förflytta sig från anonymitet till kändisskap. Gissningsvis innebär den här skivan att bandet tar ett steg till på karriärtrappan och börjar besitta festivalscener?

Ja, ungefär nu börjar du inse att det saknas flera ”stora” släpp på listan. MYRKUR, ACCEPT, MORBID ANGEL, THE HAUNTED, WITCHERY, ARCH ENEMY, MONOLORD, CANNIBAL CORPSE, DANZIG, ELDER och RISE AGAINST är bara några exempel. I vissa fall beror det på att skivan helt enkelt inte står sig, i andra fall på att jag inte klarat av att sätta mig in i skivan. Du får fråga om du undrar, helt enkelt, för nu summerar Topp 10. Som vanligt får du dessutom lite längre text om alla dessa skivor.

10) PALLBEARER är på gränsen till att bli ett ”major band” nu. De har faktiskt lyckats med att ta sin rätt dystra, icke-hit:aktiga doom till nästa nivå på ”Heartless”.  ja, baske mig – så här låter drömsk doom metal som är som skapad för radio! Plattan som så kom hyggligt tidigt på året (typ april), och jag lyssnade rät mycket på den först. Lite besviken kanske, för den grep mig inte då som den kommit att göra senare – framförallt i samband med sammanställningen av den här listan. Den var liksom svår att släppa, och låtarna är riktigt starka. Poplåtar i form av doom!

9) Franska AU CHAMP DES MORTS är årets debutanter tycker jag. ”Dance La Joie” är faktiskt löjligt stark, och det roligaste av allt är ju att man inte fattar ett enda ord av texten (eller ja, med ”man” menar jag att det är jag som relativt obildad medelålders svensk gubbe som inte kan franska – speciellt inte i black metal-form) och ändå kan bli helt biten av låtarna. Musik är ett universellt språk, tydligen.

8) Ja, PARADISE LOST är riktiga dysterkvistar och det är faktiskt bra länge sen man var så underbart deprimerade som på årets Medusa. Så nedstämt att tänderna skallrar om man spelar skivan på hög volym. Lååååångsamt släpar sig bandet som på brutna ben framåt, med en känsla för riff och slingor som kan få mig att vilja spöa folk. Och helt plötsligt ökar man tempot ibland bara för att visa att man kan. Bra, gubbar.

7) THE LURKING FEAR kom för undertecknads del från typ ingenstans för att helt härska över detta universum ett tag. Tompa Lindberg och de andra gubbtjuvarna flyttade liksom in i min skivspelare och min hörlurar och mitt sinne och vägrade flytta sig. ”Out Of The Voiceless Grave” är helt enkelt skräckblandad rymdopera modell fantastisk. Tackarrrr!

6) På plats 6 finner vi en liten överraskning i form av italienska SHORES OF NULL och deras ”Black Drapes For Tomorrow, ett tips som undertecknad fick av kollegorna på WeRock och som bland annat innehåller den låt som förmodligen spelats flest gånger under det här året: Tide Against Us. Detta är en shoegaze-black metal-rock av alldra högsta snitt.

5) Polska DECAPITATED har verkligen harvat ett tag nu. Från ”Winds Of Creation” och fram till nya ”Anticult” – och man gör det liksom inte lätt för sig på sidan av. Trafikolyckor, bortgångna bandlemmar, fängelsebesök i USA… Det är tur att man kan slanga skivor av allra högsta klass. Det här är rent av löjligt bra. Jävlart vad jag manglat den här skivan i år!

4) ”Life On Death Road. Ja, det är antagligen årets överraskning. Att JORN skulle klämma ur sig årets bästa klassiska hårdrocksskiva och tillika en av de jag spelat klart mest under året är inget jag hade gissat i förväg, men jag är genuint glad över att det blivit så. Den sympatiske norrmannen står bredbent på tronen.

3) TOMBS drog hem en betygsfemma med sin ”The Grand Annihilation” här på bloggen, och ni var ett par stycken som hörde av er och undrade om undertecknad slagit huvudet i något hårt. Men – det här är så bra. Det är black metal-slingor, dystert mangel (lyssna på stenhårda November Wolves till exempel) och vackert mörker. En sån där skiva som liksom hamnar på repeat varenda gång man börjar spela den…

2) SLÆGT och deras ”Domus Mysterium” är på plats nummer två, och även denna gång handlar det om en skiva som liksom landade som en bomb och slog ut all annan lyssning ett tag. Bandets säregna blandning av black metal, hippierock och känslor kanske mest liknar svenska TRIBULATION i vissa stunder, men det är inget plagiat vi pratar om – istället något helt eget. Ett värdigt sista Tips för höstsäsongen. Håll koll på de här killarna.

1) MASTODON och deras ”Emperor Of Sand” har legat på den första och obestridda platsen på listan sen skivan kom i våras. Tiden lär utvisa sanningen, men detta känns i skrivande stund som bandets starkaste verk till dags dato. Låtar som Show Yourself, Word To The Wise eller Sultan’s Curse är liksom bara pusselbitar i MASTODONs bygge medan de varit självskrivna centerpjäser hos vilken annan akt som helst. Gänget är antagligen hårdrockens hopp för framtida arenaband med förmåga att kombinera cred och odödliga populära klassiker – och detta kommer bli en av deras absoluta höjdpunkter under karriären. Numero 1!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

2 thoughts on “Årsbästalistan 2017 – Rebellängelns Topp 50”

    1. Chief Rebel Angel

      Absolut. Känns framförallt som man missat MÄNGDER! God Fortsättning, Christofer!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *