Fredag den 13:e!

Fredag, och inte vilken fredag som helst: det är de 13:e. Klassiska otursdagen, en försmak av Halloween och all things horrible. Jag är själv helt värdelös på skräckfilm, kan liksom inte med det. Jag är alldeles för harig, vågar inte riktigt. Men man kan ju alltid fundera över vilken musik som är den läskigaste?

Vilken skiva är mest skräckfilm av alla?

Går man på den typ av filmer jag kanske klarar av så blir svaret förstås något som inte är helt fruktansvärt. Som motsvarar en äldre klassiker typ ”Exorcisten” eller ”Omen” eller så. Du vet, en sån där historien är lika viktig (minst) som själva rädslan. Ja. vi snackar om KING DIAMOND!

Den danske skräckmästaren har förmågan att skapa historier som har egen bärkraft, och varenda skiva är en alldeles egen saga.

Svart saga, ska vi väl tillägga, eftersom det allt som oftast handlar om ond bråd död och elände. Det är inte direkt kärlek vid första ögonkastet och sen levde de ”happy ever after” som gäller – nä, dte är folk som blir inspärrade på mentalsjukhus, besatta, levande begravda och andra trevligheter som dominerar. (Det där påminner kanske om relativt mycket om nya THE LURKING FEAR, vars platta ”Out Of The Voiceless Grave” recenserades rätt så nyligen här, och som tar skräcken till en Lovecraftisk nivå – en helt annan sorts skräck som ändå kan kännas just som man man begravts levande..)

Allra läskigast av kungens plattor? Nej, det är inte ”Abigail” (bästa skivan), ”The Puppet Master” (modern klassiker), ”Them” (med grandma-låten!) eller ”Eye Of The Witch (alltså, gitarriffet på den låten… hujedamig vad bra!).

För mig är det ”The Graveyard”, vars berättelse beskrivs enligt följande på Wikipedia:

I denna berättelse är Kings rollfigur medarbetare för en krokig, pervers och omoralisk borgmästare, borgmästare McKenzie. En natt upptäcker Kings karaktär sin chef antasta sin dotter, Lucy. Kungen håller inte tyst om detta, men borgmästaren vittnar om att Kings karaktär är galen och får honom inlåst i Black Hill Sanitarium. Efter år av att vara där, ser kung sin chans att fly och tar den. Nu mentalt förstörd, går kings karaktär on på den lokala kyrkogården för att dölja från polisen. på kyrkogården planerar han sin hämnd mot borgmästare McKenzie och dödar människor som passerar genom kyrkogården på natten. Kings karaktär är besatt ett rykte att om du dör i en kyrkogård och förlorat ditt huvud så kan inte själen inte fly och den lever för evigt i ditt huvud. Med detta i bakhuvudet, kidnappar han Lucy McKenzie, borgmästarens dotter och kallar borgmästaren ut till kyrkogården för att spela ett spel. Borgmästare McKenzie anländer efter King skickar ett brev till honom. Innan han anländer begraver King en sovande Lucy i en av sju tomma gravar, på gravstenarna står det ”Lucy FOREVER”.

King avslöjar så småningom själv för borgmästaren och slår honom och sätter ögonbindlar honom. När han återfår medvetandet, ger King honom en spade och säger åt honom att gräva upp sin dotter. Det finns sju högar, och han kommer att ha tre gissningar eller han ska döda dem båda. Borgmästaren får den tredje gissning rätt, men King slår honom medvetslös ytterligare en gång och binder honom till en gravsten.

Medan borgmästaren sakta återfår medvetandet, gräver King upp Lucy och tar henne ur kistan medan han börjar att tortera borgmästaren. Till Kings förvåning drar Lucy i en sladd som skickar krossat glas från en trasig kapell fönster ner på King och halshugger honom. Legenden han var besatt av visar sig vara sant, som hans levande huvud lockar Lucy inte lämna honom när hon går iväg med hennes pappa. Till sin lättnad, tar Lucy kings huvud och sätter det i hennes ryggsäck, lovar att säga ”Inte ett ord till pappa”. Så King kan skydda henne från pappa för alltid.

Lysande, eller hur?

MEN…. det är en form av enkel skräck. Den där som jag klarar, så att säga. Det finns annan sorts skräck, den där jag upplever som vettlös, fruktansvärd, alldeles för mycket för mig.

Som den här skivan:

THIS GIFT IS A CURSE och plattan ”I, Guilt Bearer” är bland det mest fruktansvärda jag har lyssnat på. Det är musik som gör en mörkrädd om man lyssnar på den i lurar, i mörkret, i sin ensamhet. Det är musik som kan få en att tappa konceptet för att det är rent av för jävla läskigt. Det är, såklart, skitbra samtidigt i en form av paradox. Det är en platta som varit Rebellängeln Tipsar på den här bloggen, mycket just för att den har en smutsig skräck över sig.

Det är en platta som väl passar alldeles utmärkt att spela Fredag den 13:e. Något säger mig att alla yxsvingande tonårsmördare i hockeymask skulle ge en blodig tumme upp avseende det valda soundtracket…

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *