Om mörkrets lockelse…

Sällan eller aldrig har man haft chansen att starta ett blogginlägg med en helt kolsvart bild, men jag tycker verkligen att det passar denna gång. Titta noga på den. På mörkret. Det är INTE en bild av en svart katt i en kolgruva, men visst kan man nästan ”se” saker om man tittar noga och länge? Att man kan tycka att det framträder saker med tiden? Mörkret lockar.

Det ska vi avsluta den här lilla ”temaveckan” om mörker med. Det blir lite text om black metal, det blir lite texter och bilder om stout, det blir lite orerande där undertecknad går vilse i mörkret. Den bild som kanske bäst sammanfattar andemeningen är ändå den här, där WATAIN går mot det svarta ljuset/mörkret som lockar i tunneln.

watain black tunnelBilden har förekommit i flera olika tidningar och sammanhang, och jag gillar den eftersom den symboliserar vad som är en del av lockelsen med black metal, en del av lockelsen med mörkret.

Det känns lite farligt. Det finns en underström av galenskap i hela subkulturen som ger en extra dimension. Ska man vara ärlig så innebar alla dumheter och galenskaper som den andra vågens black metal-musiker hade för sig i Norge på 90-talet att det gav extra genomslag. Det bildades och byggdes myter, mer eller mindre sanna historier som – trots att det ju är helt förkastligt att faktiskt ge sig på att bränna ner kyrkor, knivskära varandra och allt vad man nu hittade på – gav en extra lockelse.

Att stirra in i mörkret kan få mången individ att vilja närma sig det man tycker sig se där.

Personligen gillar jag black metal som känns lite farlig, och framförallt ärlig. När man kan känna att de som framför musiken faktiskt tror på vad de framför, oavsett om det är WOLVES IN THE THRONE ROOM som förklarar sin sin på moder jord och hur naturen ska hanteras eller just WATAIN som utforskar sina mörka riter. Jag tycker det är en viktig beståndsdel av sådan musik, och att ett ”fejkat” eller påklistrad image är extra förkastligt just inom black metal.

Så vad säger man om den sorts musik som de senaste åren verkligen fått ett uppsving. Den ”ockulta” rocken, eller ”jävulsrocken” som jag döpt bilden nedan till?

Jävulsrock

De mest framträdande just nu är antagligen svenska GHOST B.C, med sina hemliga identiteter och gastar som spelar musiken bakom Papa Emeritus II som är frontfigur. De har du koll på, gissar jag, och jag tycker de är ett bra exempel på hur mörkret lockar även bredare massor och inom mer lättillgänglig musikgenre. Det är ju pop/rock som serveras, och som sådan skapad för att bli vida populär. Texterna råkar däremot handlar om mer eller mindre samma sak som WATAIN hittar i sin mörka tunnel – onda krafter, mörka krafter, övernaturliga händelser (eller kanske snarare händelser bortom den värld vi i vanliga fall kan uppfatta med våra sinnen och i vår vardag). GHOST och WATAIN är i stort sett samma sak men med olika form av extremism i musiken. Och de är inte ensamma. På bilden ser du även JEX THOTH, THE DEVIL’S BLOOD, JESS AND THE ANCIENT ONES samt YEAR OF THE GOAT.

Jag tycker att alla de här skivorna är bra, en del till och med fascinerande bra – men det är för min del inte alls lika viktigt att de som framför musiken verkligen verkligen tror på sitt budskap. Jag bryr mig faktiskt inte lika mycket över att GHOST framstår som en show och lite ploj i jämförelse med de black metal-band som fortfarande pryder scenen med kadaver och blod. Och ändå tror jag att lyriken och imagen – mörkret – har en lockelse på gemene man även när det gäller denna snällare musik. Den spelar in i uppmärksamheten GHOST får (och du som verkligen gillar dem, du ska absolut kolla in de övriga akterna som du hittar på bilden ovan, mest lik i det musikaliska uttrycket är nog YEAR OF THE GOAT!) i media.

Mörkret lockar även dryckesmässigt, tycker jag. Och då pratar vi om stout. Som i fredags, då Jester Kings fina Black Metal Farmhouse Imperial Stout fick stå i centrum. Och som med nedanstående pärlor. För mig är den lockelsen extra tydligt om man häller upp en stout, och noterar den där fina vita skumlinjen som blir synlig vid ytan av drycken. Kontrasten. Svart vs vitt. Mörkt djup under den till synes vita ytan. Mest känd av alla stouts är antagligen Guiness, den irländska nationaldrycken. Kanske är den GHOST bland dryckerna, den som vid första anblicken ser alldeles snäll ut men som lockar med sitt mörker – och som är inkörsporten till andra akter och sorter.

Personligen har jag fått lite dille på storflaskor på senaste tiden. Sådana finns det också bra med lite udda, fina stouts.

Stout 1 Iron Fist 1 Iron Fist 2 Iron Fist 3Smuttynose 1 Smuttynose 2

Självklart är det inte helt optimalt med en flaska stor som en stenbumling och på ca 10% i alkoholstyrka – det blir liksom bara en öl den kvällen – men storflaskan ger dels riktigt läckra och snygga etiketter och en annan känsla, och dels en härlig färskhet. Det är som om den större volymen ger bättre blandning eller nåt.

Iron Fist Brewing Co ger oss ”Velvet Glove”, en historia som luktar nästan julmust och känns laddad med choklad,rostade mandlar och kaffe. Och, som sagt, rasande vacker flaska. Smuttynose gör bra saker, och deras Imperial Stout är sannerligen inget undantag. Inte lika snygg kork som Iron Fist (stilpoäng om du kan se vilken skiva som ligger på stereobänken i bakgrunden, den med vit ram…), men med minst lika bra egenskaper när det kommer till innehållet.

Mörkret lockar sannerligen, vilket man kanske inte kan säga om den här texten. Känner att jag har lite svårt att få ihop det hela, och att min tanke när jag började skriva var vassare än vad kanske resultatet är (nä, det har INTE att göra med att jag druckit storflaskor med imperial stout, detta skrivs vid senare tillfälle!)….men jag orkar faktiskt inte sudda ut det heller. Något får du kanske med dig från det här, om inte annat tips på bra skivor och/eller dryck, så kan vi fortsätta fundera på det där med vad man ser i mörkret om man stirrar tillräckligt länge (…det kanske faktiskt bara är jag som ser något…?) så länge…

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

2 thoughts on “Om mörkrets lockelse…”

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *