Rebellängeln Tipsar: SANCTUARY ”Into The Mirror Black”

Ja, det är väl lika bra att erkänna direkt: denna gången är Tipset är ett rent svepskäl för att prata om annat. Visst, det kommer några rader om SANCTUARY och deras ”Into The Mirror Black” mot slutet, men jag tänker att de flesta (alla?) av er redan har järnkoll på den här skivan med det klassiska svartvita omslaget (och dess negativ på baksidan), så det känns lite som att slå in öppna dörrar att mässa alltför mycket om plattan i sig.
Nä, istället ska eder Rebellängel ta tillfället i akt och gottgöra att knappt ett ord skrivits om sommarens Gefle Metal Fest. SANCTUARY spelade ju där, och vi kommer till det så småningom, men det är väl lika bra att börja från början? Detta året hade som bekant undertecknad slarvat lite i logistiken, så det blev bara en dag på plats istället för två. Fredagen, vilket var tur i sig då de flesta banden jag ville se spelade just fredagen.
Gefle Metal Fest. 
Jag tycker det är en riktigt bra ordnad sak. Centralt, man bor bra på hotell, bra och ganska litet och intimt område och välorganiserat. I år hade man lite problem med försäljningen, långa köer till alla serveringar och dessutom ett haveri i betalningsflödet mitt i allt som gjorde det än värre – men det kändes ändå som en liten hicka. Bara det att det faktiskt finns annan öl än klassisk lager gör en ju glad (även om det ju inte är Heavy MetAle utan Spendrups utbud…).

Det första man kan konstatera är ju att fredagen inte alls startade som det var tänkt. Jag hamnade inne i Gasklockan och såg både ORBIT CULTURE och NEKROKRAFT göra ett par riktigt bra spelningar, framförallt NEKROKRAFT imponerade. Deras svärtade döds/dödsiga black var tajt, snygg och svängig. Ett bra gig, raka motsatsen när jag gick ut och kollade lite på KOBRA & THE LOTUS. Det var inte alls min grej, och att Kobra själv tog av sig kläderna till en form av läderkroppsstrumpa för att locka fler folk till publiken lyfte ju inte upplevelsen direkt. 
FLESHGOD APOCALYPSE hade jag rätt höga förväntningar på, WeRocks redaktör Martin gillar dem och brukar haussa deras släpp, men det funkade inte alls för min del. Italienarnas mangel och orkestergiv gick mig förbi, kan hända att man måste kunna låtarna bättre innan man avnjuter spektaklet live? Eller så pepade jag bara för LIK, för de var ett av mina ”måsteband” på listan. Stockholmarna var helt opretentiösa, iklädda de kläder man råkade ha tagit på sig på morgonen men fenomenala live. Inne i Gasklockan blev bisvärmsriffen rejält köttiga, och man har ju fint material att ta av från ”Mass Funeral Evocation”. De avslöjade också att de hade nytt material på gång, se där något att se fram mot! KRISIUN var tajta och hårda, men bjöd inte direkt på någon sprakande scenshow, så slutresultatet blev att jag såg väldigt lite med dem, och det jag kollade var mest på håll… medan jag åt.. 

DEATH ANGEL är lite av personliga favoriter. Har varit länge, och de levererar verkligen live, så också denna gång. Visst märktes det att de har bra självförtroende och att senaste given ”The Evil Divide” har tagits mot väl. Thrashriff och headbanging som spön i backen, energinivå uppskruvad till max och riktigt bra musiker som trivs ihop och levererar live. inte mycket mer man kan begära, tänker jag! Att gå från det till SANCTUARY kändes lyxigt, idel hits. Tipset handlar ju om SANCTUARY, men låt oss ytterst kort konstatera att det är ett under att man kan sjunga så bra och vara så full som Warrel Dane. Mer om det senare, se det som en cliffhanger och istället kan vi konstatera att tyska HEAVEN SHALL BURN måste vara det optimala festivalbandet. Riktigt duktiga på att piska upp stämningen och sådär lagom hårda för att inte bli dissade. Röd skjorta på sångaren Marcus Bischoff också, bara en sån sak mitt i all svärta på en hårdrocksfestival.

 

PARADISE LOST gjorde ett kanongig. Förmodligen hela dagens bästa spelning tycker jag, framförallt som de ju har en låtlista som kan få vem som helst att gå upp i spinn. Och numera är de ju såväl knäckande hårda som bra. Historiskt sett har man inte alltid sett dem så sugna på att giga, och ibland har de känts lite tröga men av det syntes intet den här gången. Det här giget sparkade på egen hand igång en riktig LOST-sekvens för undertecknad där jag streckspelade bandets plattor under flera veckors tid. Det var så bra att DESTRÖYER666 hamnade lite i kläm även om jag gärna hade sett mer av dem. Kollade snabbt in bara, eftersom jag inte ville missa AMON AMARTH. Det var nog ändå ett bra val, för vikingaskeppet är bra live och har rent löjligt starka låtar att välja på. Eld, svärdssstrider, mjödhorn och hela paketet. Såklart huvudakt för kvällen, och det var bra fart och uppslutning på publiken. Förståeligt nog.

Avslutningen av kvällen gick förstås inte av för hackor heller. Det var faktiskt första gången jag fick se TESTAMENT live, och de var bra. Hårda, tajta, bra. Kanske hade jag förväntat mig att de skulle vara ännu lite bättre, kanske jämförde jag med BEHEMOTH förra året, kanske var jag lite seg ändå – för trots att bandet var skitbra så hade jag en sån där smak av lätt besvikelse i munnen efteråt? Jag vet, det är som att vara en bortskämd unge, men det var ändå skönt att krypa in i klockan för att kolla GRAND MAGUS som sista akt. Fy helvete vad bra deras rätt enkla, riffstarka hårdrock passar mitt i natten! Taggade, tajta, detta var ungefär på samma nivå som PARADISE LOST, och man kan konstatera att fler festivaler borde boka Magus som avrundar kvällen. Gick hem med ett riktigt grisflin i hela ansiktet.

Bra så, eller hur? Men så var det ju det här med SANCTUARY också. Giget var rätt bra, men helt overkligt. Jag var heeeelt säker på att Warrel Dane skulle trilla över scenkanten varenda gång han gled fram mot den, för karl’n var helt enkelt full som en kastrull. Klapp kanon! Iklädd säckiga jeans (som var säckiga enbart för att han var smal som ett benrangel snarare än att byxorna var speciellt stora…) som gav honom ett utseende av fullfjädrad alkoholist, en cowboyhatt och stora spegelglasögon. De där hasade han ner en gång för att visa ögon som rörde sig helt oberoende av varandra och snurrade runt som den värsta karusellen…! Nä, som sagt – att han kunde sjunga så inihelvete bra samtidigt som man trodde att han skulle ramla ihop för han var så full var något av en gåta, och som resultat blev ju hela bandets gig riktigt bra. Man spelade material från alla skivor, men naturligtvis låg tyngdpunkten på denna veckans Tips. ”Into The Mirror Black”.

 
Det är ju klassiskt ”operametal” som bjuds. En aning progressivt, en aning power metal-anstruket och SANCTUARY all the way. Låtar som Future Tense, Taste Revenge, The Mirror Black och Eden Lies Obscured är sådär härligt halvpretentiösa samtidigt som de är riktigt jävla bra. Seasons Of Destruction, Epitaph… listan på bra spår är typ lika lång som den totala sammanställningen, och vi snackar här klassisk skiva. Du har säkert redan koll på hela klabbet. Vill du läsa mer om bandet så rekommenderar jag recensionen av återkomsten ”The Year The Sun Died”, annars är det väl inte mycket att be för?
Bara att spela ”Into The Mirror Black” och njuta av RÖSTEN!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *