Rebellängeln Tipsar: TEMPEL OF VOID ”Of Terror And The Supernatural”

Jag tänker att du har koll på att vi är inne i November månad, och att temat för Rebellängelns Tips som vanligt under denna mörka månad har just det temat. 
Dysterhet. Prasslande löv. Kalla vindar. Ungefär.
Som avslutning på årets anti-munterhet ska vi ha en liten doldis för många, men en skiva som är på tok för bra för att den ska få gå er förbi – och som dessutom håller fanan högt när det gäller just lite dyster, melankolisk dödsmetall med dragning mot doom.
Du vet, där det inte alltid går så fort men där tyngden och känslan premieras.
Jänkarna TEMPLE OF VOID knep en 11:e-plats på mina årsbästalista för 2014, och med tanke på att jag inte hade någon som helst koll på dem utan chansöppnade en promo som kom från en mindre promotor så är det en av de där pärlorna jag är väldigt nöjd med att ha hittat. Skivan är ursprungligen utgiven av Rain Without End Records, men har återutgivits av av Shadow Kingdom Records under 2015 så du kan säkert köpa den på något vanligt sätt nu (jag fick beställa mitt ex från Tyskland, har jag för mig..). 
Gör det.
Inte bara bjuder ”Of Terror And The Supernatural” på ett skönt omslag, den innehåller dessutom 7 svinbra låtar. Eller, 8, men To Carry This Corpse Evermore är en instrumental och vacker gitarrplock-sak (som påminner inte så lite om OPETH och deras instrumentala partier på ”Ghost Reveries”) som mest ger lite stämning. Kan kanske inte räknas som en ”låt”, om man med låt menar något som man vill skråla med i.
Det gör inget.
De andra spåren täcker upp för det och lite till.
Redan från starten sparkar bandet igång blytungt. Duon The Embalmer’s Art (som väl är det närmaste bandet kommit en singel) och Savage Howl visar var skåpet ska stå. Mike Erdody har ett riktigt grovt och lite skönt släpigt growlande som passar perfekt till sån här dyster musik, och tillsammans med det lite dova och nedstämda gitarrljudet som Eric Blanchard och Alex Awn har fått till så sätter det en skön gråskala på musiken. Bandet fullgörs av Brent Satterly (bas) och Jason Pearce (trummor) och de får glänsa lite senare på skivan, främst i basalt enkla men geniala Rot In Solitude. Den låten glider på ett enda riff och ett magiskt virvelanvändande på trummorna som man önskar att man hade kommit på själv!
Bästa låten på skivan är nog ändå Exanimate Gaze.
Den låten sparkar stjärt, helt enkelt, men som du förstår är det helheten som gör att du ska kolla in plattan.
Och erkänn, dyster döds som balanserar mot doom och samtidigt är riktigt bra, det lockar. Eller hur? 
Kanske speciellt som soundtrack så här när vintern står för dörren.
Ett minst sagt värdigt avslut på novembertipsandet.
Vill du så har du den recension som skrevs om plattan här på Heavy Metale här, och givetvis ska vi skruva upp volymen och njuta!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *