Rebellängeln Tipsar: WIGHT ”Wight Weedy Wight”

Du som hängt med på den här bloggresan rätt länge har säkert sett den här skivan flimra förbi förr. Det hiskeligt fulsnygga omslaget lyser orange, och tyska WIGHT har nämnts som en av de där skivorna som kommer att dyka upp som Tips så småningom, helt enkelt eftersom den besitter en spänstig kvalitet.
WIGHT är en trio, och kollar man noga i den kaotiska röken på omslaget så kan man skymta herrar Peter-Philipp Schierhorn (bas och saxofon), Rene Hofman (gitarr, sång) samt MIchael Kluck (trummor) leva sig in i musiken. Det är ett bra porträtt och en bra stillbild av hur det faktiskt låter också.
”Wight Weedy Wight” från 2011 består egentligen av fyra rätt långa spår som sveper iväg lyssnaren i bandets inlevelse, samt två bonuslåtar som istället är rätt korta och rakt på rock’n’roll-nerven. Det är dock de första spåren som känns mest ”true” för bandets sound. Inledande Cosmic Ryth #1 är dryga fem helt instrumentala minuter där man liksom bjuds in i bandets replokal för att lyssna på ett jam. Känslan är att låtstrukturer generellt är väldigt luddiga i kanterna, och att de liksom råkar sker snarare än att de är resultatet av ett medvetet styrande av musiken.
Tvärtom.
Här tillåts musiken flöda och ta de vägar som råkar finnas till hands.
Det innebär att låtarna ligger på 9, 10, 11 minuter och att det är inte sällan finns ett parti som är instrumentalt. Jag vete fanken om jag skulle vilja se det här live, och det kan på den här lite torftiga beskrivningen kanske låta som om det här är trist, men icket.
Mitt i allt det här finns nämligen en riktigt skön känsla och ett riktigt skönt sväng, och många gånger går man ur ett instrumentalt parti på ett sätt som får dig som lyssnare att känna total samklang med musiken. Ett bra exempel på det är vid dryga åtta, åtta och en halv-minutsstrecket på titelspåret Wight Weedy Wight, och vill du ”punktlyssna” så är väl det en lika god referens som någon. Hela det spåret är riktigt bra, inledningen visar på den där sköna samklangen mellan bas och gitarr i alla sin enkelhet.
Till detta ska du lägga Let Me Know When You Found God (fyndig titel) samt All Beyond The Piend Of Being för att komplettera den delen av skivan.
Shaman Woman och Hammer Boogie håller sig runt fyra minuter och på betydligt rakare och mer traditionellt vers-refräng-vers-refräng-vis i en normal struktur. 
Det svänger farligt dock, och det är nog rätt skönt att man får två sådana spår på slutet snarare än att bandet kastar sig in i ännu en mastodont.
Mer lättuggat totalt sett, även om man reagerar för att det känns som ett tvärt kast.

”Wight Weedy Wight” kom 2011 (det finns en uppföljare vid namn ”Through The Woods Into Deep Water” från 2012, men den har jag i skrivande stund inte hört), och det är väl kanske inte en skiva som du plockar fram när det ska vankas fredagsmys med familjen.
Inte för att den är aggressiv eller skrikig (tvärtom, det är en klassisk rock’n’roll-ljudbild på den, med allt vad det gäller den lite vemodiga bluesiga gitarren till sången och… saxofonen som finns i de två avslutande spåren), utan för att den kräver ett par på egen hand för att den ska sitta. 
Främst den första delen av skivan.
Vill du bara impa på kontorslandskapet eller kompisarna om vilken fingertoppskänsla du har för att hitta bra och enkel rock så pillar du fram de två sista spåren Shaman Woman och Hammer Boogie och höjer volymen…
Tipset denna gång alltså.
En orange bomb i form av WIGHT!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *