Recension: AMORPHIS ”Under The Red Cloud”

Finska AMORPHIS har släppt rätt många plattor vid det här laget. ”Under The Red Cloud” är deras tolfte fullängdare om man ska tro Wikipedia, och den senaste tiden har man haft en imponerande och stadig produktionstakt i form av hela sex plattor sedan ”Eclipse” släpptes år 2006, vilket händelsevis också är den första skivan som sångare Tomi Joutsen medverkar på. Sex skivor på nio år, det brukar kunna betyda att det finns en del skivor och låtar som kanske egentligen skulle ha fått chansen att ligga till sig och mogna lite istället för att ges ut – men det ska sägas med en gång: AMORPHIS leverar. Det är faktiskt nästan häpnadsväckande hur hög nivå man hållit i den här rasande takten, och även om det förstås finns starkare och svagare stunder under de senaste nio åren så är de relativa. En svag stund med AMORPHIS äter de flesta andra akter till frukost, speciellt om man är ute efter melodiös, progressiv metal som innehåller såväl growl som ren sång. Gillar du dessutom ett stänk vemod och inslag av episk folkmusik så har jag synnerligen svårt att tänka mig att du hittar en en mer pålitlig akt. ”Under The Red Cloud” är dessutom bandets starkaste prestation på bra länge, kanske till och med sen suveräna ”Skyforger” – under det mycket genomarbetade och vackra omslaget döljer sig helt enkelt en hel drös urstarka låtar, så har du inte koll på bandet sedan innan (eller har tappat kontakten med dem ett tag) så är det en alldeles utmärkt platta att plocka upp och lyssna på.

Som vanligt byggs bandets dynamik och styrkor på snygga och fästande gitarrslingor signerade Esa Holopainen och nämnde Tomi Joutsens mångfacetterade röst (det faktiskt vara så att kar’ln besitter hårdrocksvärldens främsta förmåga när det gäller att sjunga såväl rent som growl, han rör sig ledigt mellan de två stilarna och behärska dem båda på ett imponerande sätt) som kontrasterar mot en väl sammanvävd och samkörd maskin av övriga instrument. Bandet har en stabil sättning där trummisen Jan Rechberger, basisten Niclas Etelävouri och andregitarristen Tomi Koivusaari tycks hitta varandra i sömnen, och drivet och flytet man åstadkommer är påtagligt. Ovanpå detta ligger detaljer av folkmusik, stämning och slingor signerade keyboardisten Santeri Kallio, och har du hört en sentida AMORPHIS-platta så är det inget nytt med det. Det är precis som det ska vara, bara lite tydligare att detta är ett samspelt band som fungerar väl ihop, och besitter en mycket stark förmåga att skriva låtar.

Den här gången väljer man att starta med titelspåret, vilket följs av starka The Four Wise Ones och Bad Blood, två av mina personliga favoriter på skivan. Sen radar man upp varierade, dynamiska och starka spår i form av Death Of A King, Dark Path, Enemy At The Gates, White Nights och Tree Of Ages. Till och med bonusspåren på digipacken (Come The Spring samt Winter’s Song) håller klassen, och det säger kanske mer än att man räknar upp alla riktigt bra låtar – det faktumet att det som inte anses platsa på originalskivan håller så hög nivå som det gör.

Betyget snuddar vid ett maxbetyg. AMORPHIS förtjänar total succé och världsherravälde eftersom man dessutom levererar lika bra live som på skiva, och det kan gott tänkas att Rebellängeln får anledning att revidera ”Under The Red Cloud” ett hack uppåt med tiden. Årsbästalistan? Jodå. Det blir svårt att hålla den här plattan utanför höga placeringar…

AMORPHIS ”Under The Red Cloud” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *