Recension: ATLAS LOSING GRIP ”Currents”

Svenska ATLAS LOSING GRIP är med ”Currents” en ny erfarenhet för undertecknad, trots att föregångaren ”State Of Unrest” rönte stor uppmärksamhet och fina vitsord när den kom så hann jag liksom aldrig med att sätta mig in i bandets lätt-trallade punkrocksmetal då. En hyllning av Aftonbladets Mattias Kling fick mig att kasta mig över ”Currents” helt enkelt eftersom jag har konstaterat att vi påfallande ofta placerar samma skivor på piedestal. Känslan är att det inte spelar någon roll att jag missade ”State Of Unrest”, eftersom nya ”Currents” är så pass enkel att ta till sig, och det känns nästan omöjligt att inte ryckas med när bandet går igång och mixar lika delar MILLLENCOLLIN, BAD RELIGION och IRON MAIDEN. Det liknar kanske mest ett band som PROPAGANDHI om du söker en referenspunkt, men mest av allt låter det som något eget. Som ATLAS LOSING GRIP, kan jag tänka, med enbart denna skiva som referensram. Lundabandet har dessutom varit i farten sen 2005 med skivdebut 2007, så man har haft ganska gott om tid på sig att cementera sitt sound och hitta den uttrycksform som passar väl till vad man vill säga.

”Currents” är indelad i två sidor enligt gammal hederlig vinylstandard, och varje sida har ett snarlikt upplägg. Balladen ligger på ungefär samma plats, förstaspåret på respektive sida (Sinking Ship respektive Cast Anchor) börjar båda med lite trevande, nästan introliknande känsla innan de sparkar igång på riktigt och det finns en lite poppigare rakare låt på båda sidorna (The Curse och The End heter de). Detta skulle kunna tolkas som något dåligt, men det är inte alls syftet – snarare tvärtom. Detta enkla knep skapar en känsla av att man får de 14 låtarna serverade i två akter med bra dramaturgiska upplägg, och när avslutande Ithaca – en lång och episk sak som ligger precis rätt placerad som avslutningsspår – klingar ut så är man lika nöjd som efter en lång och bra film på bio. Allra bäst är antagligen texterna som Rodrigo Alfaro levererar på ett närmast oklanderligt sätt; de är så fyllda av fina och enkla sätt att beskriva det stora och svåra på ett enkelt och självklart sätt att man upptäcker nya lyriska guldklimpar vid varje varv med skivan. Inte sällan är det personligt på ett djupt plan (lyssna exempelvis på The Curse, Cynosure Nemesis eller Kings And Fools), och eftersom Rodrigo nu lämnat bandet (ersätts av Niklas Olsson från TROPHIES) undrar man lite hur det kommer att vara för någon annan att framföra sådana stycken? Emotionellt, eller konstigt eftersom de känns så personliga?

Den som hänger med och tar chansen att se bandet live får antagligen veta. Resterande del av gänget (Stefan Bratt på bas, Gustav Burn och Max Huddén på gitarr samt Julian Guedj på trummor) är samma sättning som gnuggat ett tag, så det finns i alla fall goda förutsättningar för att man ska klara av förändringarna på ett bra sätt.

Musiken då? Är det något som föll herr Rebellängel i smaken?

Jodå. Det är förstås väldigt melodiöst och på gränsen till för snäll ibland, men det finns en inneboende kvalitet i just de där melodierna som är svår att värja sig mot. Initialt höll jag skivan otroligt högt, en känsla som kanske falnat något när antalet varv med plattan passerat tjugo-trettiotalet. Hållbarheten är inte lika bra i alla låtar, men överlag är skivan väldigt bra. Dessutom passar den sig alldeles utmärkt att spela i kontorslandskap (som omväxling till den här gången), så det innebär givetvis extra guldkant i vardagen.

Betyget är en solid 4:a, och jag kan redan nu utlova att utdrag ur texterna kommer att hamna i solen någon gång när Rebellängeln ska citera, eftersom det är så slagkraftigt och genialiskt i sin enkelhet. Bra jobbat, ATLAS LOSING GRIP!

ATLAS LOSING GRIP ”Currents” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *