Recension: AVATARIUM ”The Girl With Raven Mask”

Svenska AVATARIUM har förstås fantastiska förutsättningar för att jag ska gilla dem.

Leif Edling – en av världens bästa riffmakare och kanske den svenska doomens anfader i samband med sitt CANDLEMASS och KRUX – står för stora delar av låtskrivandets grundstruktur samt basspelandet (som han visserligen på grund av sviktande hälsa delar med Anders Iwers, mer om det senare). Jennie Ann Smith står för sången, och eftersom jag hade henne som en av Topp 10 Rock’n’Roll Queens i vårens Söndagskrönika så framgår det att jag gillar hennes sätt att sjunga. Carl Westholm står för all klaviatur (keyboards, mellotron, moog, you name it), och med tanke på hur högt jag håller hans arbete i JUPITER SOCIETY samt KRUX så är hans närvaro en garanti för kvalitet. Trumspelet kommer från Lars Sköld, vars arbete i TIAMAT fortsätter att vara mer än stabilt, och hans förmåga att spela med svärta är mycket passande där såväl som här. Den jag på förhand haft minst anslutning till är Marcus Jidell, tidigare i EVERGREY och nu också med uppdrag i SOEN… men den delen rätade liksom ut sig på första självbetitlade given från 2013, samt EP’n ”All I Want” som kom för ungefär ett år sen. Lägg därtill att musiken är doom med ett rockfilter, och att jag placerade debuten på en niondeplats för 2013 års topplista så kan vi kort konstatera att jorden är krattat, vattnat och luftad. Återstår bara att se vad som vuxit upp när AVATARIUM presenterar andra plattan ”The Girl With The Raven Mask”, alltså.

8 spår avtäcks, och den här gången är det en spretigare skiva än debuten. Arbetsgången har av vad jag förstår varit ett lagarbete, där Edling byggt basen i form av riff och delar, vilka sedan bearbetats och sammanfogats av Jidell och Smith. Framförallt märks det att den senare av dessa två fått större utrymme, då flera av spåren inhämtar dofter och anslag från jazz och mer traditionell rock’n’roll än vad som var fallet på debuten. Leif Edlings sviktande hälsa (högt blodtryck, och ett långt liv i musikbranschen har inneburit att han inte kan arbeta lika hårt längre) innebär inte bara att han live ersätts av Iwers under sin sjukskrivning, han har även fått passa bollen vidare till samme man i samband med inspelningen av platta. Iwers spelar på Hyptonized, Ghostlight och The Master Thief – och givetvis försökte jag gissa innan jag tjuvkollade. Var rätt säker på Hyptonized och misstänkte Ghostlight, men längre än så kom jag inte i mitt blindtest. Ett betyg så gott som något.

Man inleder med titelspåret, som dessutom är ett av skivans starkaste och snabbaste spår. The Girl With The Raven Mask är dessutom skapligt kort, och det känns som ett singelsläpp rakt av. Jäkla svår refräng att skaka av sig, och med ett anslag som gör att man fattar att nu startar skivan. Bandet är redo att köra, ska du med? Efterföljande The January Sea är mer traditionell doom, men det är i tredjespåret Pearls & Coffins som det händer saker och blir tydligt att den här skivan inte bara är en rak fortsättning av debuten. Pearls & Coffins är en ballad med inslag av jazz, doom och rök. Vemodet ligger tjockt över Jennie Ann Smiths sång utan att det får ta överhanden, och Westholm gör en rent av suverän insats för att lyfta låten ytterligare. Detta är antagligen en av årets starkaste låtar, och den håller för många lyssningar. Run Killer Run är upptempo-doom (?) som är riktigt lätt att digga, och Iron Mule ett starkt spår. Tyvärr tycker jag inte att Hypnotized eller The Master Thief är så roliga i längden, texten är behållningen när de ställs mot så starka övriga spår. Lite skäms jag för att erkänna det, men det har hänt att jag tryckt på ”skip” för att komma vidare. Kanske är det också baksidan av att dras med så enorma förväntningar som i mitt fall – det där att allt annat än ”magi” missar målet hos mig. Det ska väl bandet lastas för, men blir ändå en faktor i undertecknads upplevelse.

Det är en aning spretigare än debuten, och som helhet får skivan kämpa för att nå betygsfyran. Här finns fantastiska historier, några rent av otroliga låtar och bra insatser men också stunder när det går en aning på tomgång. Det känns ändå rätt, för med den här skivan blir AVATARIUM än mer särpräglat och eget i sitt sound. Det finns verkligen inga andra som låter såhär. På ett bra sätt.

AVATARIUM ”The Girl With The Raven Mask” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

1 thought on “Recension: AVATARIUM ”The Girl With Raven Mask””

  1. Pingback: Intervju: AVATARIUM – Carl Westholm | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *