Recension: BLACK COUNTRY COMMUNION ”BCCIV”

Tjugo sekunder. Det tar tjugo sekunder att förstå att BLACK COUNTRY COMMUNION är tillbaka. Moderskeppet för modern svängig blueshårdrock sparkar in dörren med en fuck off-attityd som heter duga, och konstigt vore det annars. Det här är ju en form av supergrupp där delarna faktiskt blir större tillsammans än var för sig. Joe Bonamassa på gitarr och sång, Jason Bonham på trummor, Derek Sherinian på keyboard och min favorit Glenn Hughes på bas och sång, det är liksom créme de la créme det, i alla fall när det kommer till att leverera organiskt och levande sväng. Och efter tjugo sekunder har man hunnit med att fejkstarta första låten Collide, räkna in, börja om, få alla huvuden i hela världen att nicka med i svänget samt presentera Hughes lite skitnödiga men ack så effektfulla sång. Tack för kaffet, liksom.

Skivans titel antyder att detta är den fjärde skivan (du fattar, BCC för BLACK COUNTRY COMMUNION och IV som i Romerska siffran 4), och det är första efter uppbrottet. Det korta uppbrottet ska sägas, för bandet har egentligen bara funnits i totalt 7-8 år. Debuten kom 2010, ”2” kom redan året efter och sen hann man med såväl en liveskiva som ”Afterglow” innan man bröt upp. Typ 8 år från bildande så har man nu alltså 4 studioplattor, en liveskiva och ett uppbrott? Det är ju inte att vila på hanen direkt… men vem klagar? Inte jag! Precis som förväntat så låter också ”BCCIV” ungefär som föregångarna. Man får en del lite långsammare och bluesigare låtar med Bonamassa på sång (här heter de starkaste korten The Last Song For My Resting Place och framförallt Wanderlust), ett par mittemellanspår (som The Cove och Love Remains) samt ett par rökare. Jag gillar rökarna bäst, när bandet stökar och nästan funkar till det och låter Hughes briljera på sång och hårt distad bas – men det är ju min febless. På den här skivan finns ett par dunderlåtar, som tidigare nämnda inledande Collide, Over My Head och hårda The Crow där bandet faktiskt låter som AUDIOSLAVE i sitt arga och lite smutsiga ös. Och vem gillar inte det?

Jag fattar förstås att BLACK COUNTRY COMMUNION inte är musik för vem som helst som läser den här bloggen. Det är kanske ibland nästan lite väl mycket amerikansk träskmark (speciellt när Bonamassa sjunger), det kanske är lite väl mycket Hughes – men för undertecknads del är det en festmåltid från start till mål. De är tillbaka, och det är bara att njuta!

BLACK COUNTRY COMMUNION ”BCCIV” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *