Recension: FOO FIGHTERS ”Concrete And Gold”

Det finns ju faktiskt inte sådär ruskigt många arenaband kvar. Etty par riktigt stora (METALLICA, IRON MAIDEN) som alltid drar fullt hus och så att par som är up and coming.. men i den lite snällare rocken så är det rätt tomt bakom akter som U2 och COLDPLAY. FOO FIGHTERS är ett av de banden som finns, och därför är varje släpp en ganska stor grej. Den här gången finns också all anledning att vara lite extra nyfiken på var bandet ska ta vägen med ”Concrete And Gold”.  Förrförra plattan ”Wasting Light” var oerhört bra, antagligen bandets bästa i karriären i mitt tycke, och därefter har bandet varit med om minst sagt massor. Släppt en dokumentär om hur man följer den amerikanska rocken runt om nordamerikanska kontinenten, släppt resultatet ”Sonic Highways” som skiva och Dave Grohl har brutit benet på spelningen på Ullevi. På ”Sonic Highways” var bandets kärlek till musik i allmänhet och rock’n’roll i synnerhet tydlig för alla – men i ärlighetens namn blev resultatet inte lika bra som föregående skivor. Det spretar lite för mycket och framförallt så är det inte riktigt FOO FIGHTERS tycker jag. Trots att låtarna är bra så är det lite… lånat, snarare än eget.

Så var går man från det?

Svaret är ”Concrete And Gold”, och trots att man släppt Run som singel – en ganska rak och klassisk FOO FIGHTERS-låt som är alldeles perfekt och blidkande för fans som undertecknad. Men det är inte det som är skivans själv och essens. Det är istället just episka, stora stadiumlåtar. Såna där som kanske har mindre driv men fyller vilket utrymme som helst. Framtagna i direkt nedstigande led från akter som PINK FLOYD eller SUPERTRAMP. Och det är faktiskt då skivan är som bäst tycker jag, det är ett steg som gör FOO FIGHTERS intressanta igen efter förra ”Sonic Highways”, men utan att försöka göra samma saker man gjort förr en gång till.

Låtar som den fantastiska The Sky Is A Neighborhood (kanske bästa låten på skivan, snacka om tidlös och stor rock’n’roll!), La Dee Da, Dirty Waters, Sunday Rain eller det avslutande titelspåret Concrete And Gold (missa inte att lyssna på hela låten, även efter att allt tystnat så kommer ett utrop som visar att bandet faktiskt inte är tillrättalagda och gamla även om musiken kanske skruvats ner ett snäpp vad gäller punkighet) sätter tonen för plattan. Som vanligt gör bandet en storartad insats. Jag gillar ju Dave Grohl, jag tycker att han är en storartad frontman så självklart är jag kanske lite subjektiv – men ändå. Det finns inte många som klarar av att hålla trycket så bra i såväl skrikgrowl som rock som emotionell ballad. Med sig har han Chris Shiflett och Pat Smear på gura, Taylor Hawkins på trummor och Nate Mendel på bas – och bandet är som en väloljad och inkörd maskin. Alla delar passar ihop. Alla delar fyller ett syfte.

Det finns en anledning till att FOO FIGHTERS klarar av att fylla stora spelställen, och att de appellerar såväl rockers som popsnören. Med ”Concrete And Gold” tar de ett steg mot än mer tidlös rock, och det är helt rätt. En bra skiva, en stor skiva – och dess titel är faktiskt helt perfekt vald. Det är betong och guld, på samma gång.

 

FOO FIGHTERS ”Concrete And Gold” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *