Recension: GRAVEYARD ”Innocence & Decadence”

by Chief Rebel Angel on 2015/10/27
Rebellängel recenserar

Göteborgsbandet GRAVEYARD är ett av mina svenska favoritband. Deras andra platta ”Hisingen Blues” tillhör topp 3 av mina ”upptäckter” de senaste tio åren skulle jag tro, och jag anser att bandet ännu inte har släppt en enda dålig låt. Den sviten är intakt efter mycket efterlängtade fjärde skivan ”Innocence & Decadence”, och det trots att bandet känns en aning mer lekfullt och experimentellt nu än vad som tidigare varit fallet. Med det sagt så är förstås förväntningar bland det svåraste som finns att hantera, och trots att jag vevat den här skivan så många varv att det är rent av löjligt och verkligen tycker att det är en mycket bra skiva så… hade jag liksom förväntat mig att den skulle vara ännu bättre. Jag vet, löjligt av mig, men jag kan ändå inte riktigt skaka av mig att det här är mer en skiva i raden av vad som antagligen kommer bli en lång svit, istället för en glimrande pärla av magiska låtar som kommer att ta bandet ut på de stora internationella scenerna. Jag tror att det beror på bluesen. Let’s blame it on the blues.

”Innocence & Decadence” innehåller nämligen ett inte så litet stänk av blues. Det har alltid funnits där, men i högre grad än tidigare så drar bandet ner en aning på tempot och utforskar vad som händer då. Joakim Nilssons sång leder oss runt i vackra och nedskalat bluesiga spår som Exit 97, Stay For A Song eller Cause & Defect. Även i lite ösigare spår som Can’t Walk Out eller From A Hole In The Wall så går man inte all-in på den lite traditionella 70-talsösiga hårdrocken, utan blandar in en känsla av allt från DIRE STRAIGHTS-tillbakalutad rock till vibbar av poppiga orkestrar som ATOMIC SWING. Ja, eller typ black metal-trummande från Axel Sjöberg som avslutning i just From A Hole In The Wall. Kort sagt: som skiva är ”Innocence & Decadence” lekfull, prövande och en aning annorlunda ställd mot resterande del av bandets släpp.

Det är nog bra.

Grejen är väl bara att jag nog – har jag förstått – gillar bandet när man drar på lite. Visst är variationen härlig, den har ju alltid funnits där, men uppenbarligen vill jag att bandets ska hålla ett lite högre tempo och ett mer direkt angrepp. Det är väl mest ”klassiskt” GRAVEYARD i singelspåret The Apple & The Tree eller Never Theirs To Sell.

Nåväl – jag tycker väl inte att detta är GRAVEYARDS bästa platta, men som helhet är den nog ändå intressantare än föregångaren ”Lights Out”. Dessutom är känslan att bandet – som förutom tidigare nämnda Nilsson på sång/gitarr och Sjöberg på trummor består av Jonathan Laroca Ramm på gitarr/sång och nygamla Truls Mörck på bas – behövde göra den här skivan. Kliva lite utanför sina vanliga ramar. Testa lite. Utvecklas.

Gissningsvis kommer materialet på ”Innocence & Decadence” att gifta sig oerhört väl med tidigare alster i ett livesammanhang, då variationen och valmöjligheten samt bandets nästan nerviga driv kan skänka en extra lyster över allt.

Trots allt: GRAVEYARD har ännu inte släppt en enda dålig låt, och den sviten är fortsatt intakt även efter skiva nummer 4.

GRAVEYARD ”Innocence & Decadence” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Dela...Share on Facebook7Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone
What's your reaction?
RockNrule
100%
LOL
0%
Cheers
0%
Meh...
0%
Sad
0%
RAGE!
0%
comments
Leave a reply
  • 2015/10/27 at 10:35

    Själv fullkomligt älskar jag den ökade Bluesigheten. En skiva som jag gillar, men jag håller med om att den slår inte till som en del äldre alster gjort.

    • Chief Rebel Angel
      2015/10/28 at 21:18

      …oavsett vad man tycker om bluesigheten så måste jag erkänna att det var bra att de inte gjorde en likadan skiva igen.
      Det här kommer att ge dem nytt liv och nytt intresse framåt.

      (även om de gärna får ösa mer nästa gång….hehe…)

Leave a Response

Heavy Metale contact: info@heavymetale.com, phone:+46707556002