Recension: INGLORIOUS ”Inglorious II”

INGLORIOUS levererar sin andra platta väldigt tätt inpå debuten. Vi är i början av 2017, och på 2016 års Årsbästalista hittar vi just skiva ett. Det är raskt marscherat, och frågan är om det inte straffat sig lite? Trots att den här skivan får samma sifferbetyg som föregångaren så är den faktiskt ett snäpp svagare, och det beror på att låtarna känns en aning forcerade. Eller, rättare sagt, den första skivan skulle antagligen ha haft ett högre betyg eftersom de låtarna verkligen karvat ut en plats i hjärna och hjärta hos undertecknad – en bedrift som jag känner det tveksamt till om skiva nummer två kommer att mäkta med trots sina höjdpunkter. Det får tiden utvisa, och det är väl bäst att vara tydlig med en gång: jag hyllar verkligen bandets inställning att samla alla i ett rum och lira, som det gjordes förr. De nämner akter som DEEP PURPLE, WHITESNAKE, LED ZEPPELIN, BAD COMPANY, AEROSMITH och ROLLING STONES – och i dagens tokproducerade och ”turné-cykel-centrerade” musiksläpp (du vet, en ny skiva vart annat år för att köra turné och festivaler däremellan) så är de lätt att glömma att det var helt andra krav förr. Fan, Coverdale hade i sitt kontrakt att WHITESNAKE skulle leverera 2 LP’s per år samtidigt som de turnerade, och jag vill minnas att KISS hade en liknande produktionstakt. Att INGLORIOUS drar åt det hållet inte bara musikaliskt är förstås trevligt!

Bandet i sig består av Nathan James på sång, och mycket av låtarna är centrerade på hans röst. Det förstår man, han sjunger helt enkelt jäkligt bra så det är inte mycket att bråka om. Lead guitar spelas av Andreas Eriksson, trummor av Phil Beaver, bas av Colin Parkinson och dessutom har man till denna skiva fått tillbaka originalmedlemmen Drew Lowe på kompgitarr. En stark sättning som dessutom fått hjälp med produktionen av en viss Kevin Shirley. Just det, han med bland annat IRON MAIDEN och AEROSMITH på meritlistan. Med andra ord: allt gott, varför är han då lite kinkig, herr Rebellängel?

Det är rätt enkelt. Låtarna på ”II” är alla ganska bra, men jag har liksom känslan av att INGLORIOUS kan bättre. Att de faktiskt borde sikta ännu högre. Spår som No Good For You, Black Magic eller Taking The Blame är bra, men jag kan avslöja att jag haft stunder med första INGLORIOUS-plattan där håret bara rest sig upp på armarna av vällust när bandet träffar rätt i sitt groove.

Det är vad jag vill ha. Att håret reser sig på armarna av vällust. Och jag vet att INGLORIOUS är kapabla till det, man har precis alla verktyg som behövs för att åstadkomma ett litet ”kodak moment” fast musikaliskt – men det blir inte så. Kanske löjligt högra förväntningar, men det ska man väl ha på band som sitter inne med alla dessa ess? I jämförelse blir spår som Tell Me why, I Don’t Need Your Loving, Hell Or High Water eller Read All About It nästan som utfyllnad eftersom de har en okej leverans men kanske inte den där starka egna identiteten.

Hur som helst, INGLORIOUS släpper ”II” i maj, typ den 12:e eller så, och då ska verkligen inte missförstå mig. Gillar du melodisk hårdrock med blues och motown i botten så kan detta vara årets största och viktigaste släpp. Det här är pusselbiten som knyter samman dåtid, nutid och antagligen framtid, och bara för att undertecknad är en surgubbe som gillade debutens låtar bättre så ska du inte hoppa över skivan. Det är ett givet köp.

INGLORIOUS ”Inglorious II” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

1 thought on “Recension: INGLORIOUS ”Inglorious II””

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *