Recension: JESS AND THE ANCIENT ONES ”The Horse And Other Weird Tales”

Finska psychedeliaorkestern JESS AND THE ANCIENT ONES är aktuella med sin tredje platta ”The Horse And Other Weird Tales”, och precis som väntat och önskat så får man här sitt lystmäte avseende orglar, rökelse, jazzigt sväng och ett lätt tillbakalutat groove som luktar halvtafflig skräckfilm från 60- och 70-talet. Texter om att Döden är själva porten och en ljudbild som luktar nakna kroppar under oheliga ritualer blandas med det där oefterhärmliga sättet att leverera en låt med en klackspark. Det känns… lättsint. Okomplicerat. Och det är väl det som gör det bra antar jag, för ingenstans på skivan är det här konstlat eller gjort för effektsökeri. Dessutom klarar bandet den svåraste balansgången av alla – att inte gå vilse i dimman när man skapar sån här musik. Istället får man 9 låtar där i alla fall 8 av dem är oväntat distinkta och rakt på. Korta saker som fäster som en svår bakfylla efter en syratripp. Bara i avslutande, knappa 8 minuter långa Anyway The Mind Flows tillåter sig JESS AND THE ANCIENT ONES att flumma iväg, och det luktar en hel del jazz och konstigheter om den. Det är också skivans svagaste spår, kanske för att övriga låtar är så enkla i jämförelse att avslutningen sticker ut extra mycket.

Från avspark är det dock knappast några krusiduller som väntar lyssnaren. Death is The Door (3:33 lång), Shining (3:17) och Your Exploding Heads (2: 14) är tvärtom ganska otypiska för att vara en JATAO-komposition när det gäller hur pass rakt på de är. just tidigare använda ordet ”distinkt” känns korrekt i sammanhanget. Det är faktiskt ganska skönt när You And Eyes kommer in med lite längd sen, den får lite samma tyngd som Sulfur Giants har på alldeles den lysande självbetitlade debuten, den som varit Tips här på bloggen och som du därmed förstås redan har koll på. Sulfur Giants är fortsatt den mest spelade låten av bandet på Spotify, och får även efter ”The Horse And Other Weird Tales” räknas som bandets epos men jag gissar att flera låtar från denna tredje giv kommer att bli framtida favoriter bland fansen. Minotaure och (Here Comes) The Rainbow Mouth är två bra exempel på sånt.

Ser man över hela skivan så kan man konstatera att det här är jäkligt skön musik. Det är okomplicerat och behagligt, det svänger rätt bra och ger en skön känsla i magen. Måhända är det aningen lite tuggmotstånd över tid, men det är mycket fin avkoppling för öron som manglats med gitarrdistortion. Kanske beskriver Angry Metal Guy det hela bäst?  Ljudbilden är varm, och egentligen återstår bara en enda fråga.

Om skivan heter ”The Horse And Other Weird Tales”, varför finns det då ingen låt med titeln The Horse på skivan?

JESS AND THE ANCIENT ONES ”The Horse And Other Weird Tales” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

1 thought on “Recension: JESS AND THE ANCIENT ONES ”The Horse And Other Weird Tales””

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *