Recension: NOVEMBERS DOOM ”Bled White”

Jaha – där går du och undrar hur du ska klara av att börja jobba igen. Ta på dig ”riktiga” kläder igen efter en makalöst varm och solig sommar, och kanske kanske ser du fram mot en ny termin och en ny säsong av svenskt höstmörker med såväl tillförsikt som bävan. Tycker det är skönt att fylla lungorna med frisk och klar kvällsluft samtidigt som kroppen minns kylan som kommer krypande senare i vårt nordliga land.

Kanske behöver du en musikalisk snuttefilt…och i så fall har du tur. Chicagobaserade bandet NOVEMBERS DOOM har just släppt sin nionde fullängdare ”Bled White”, och det är imponerande nog också deras starkaste alster hittills. Som namnet antyder så rör vi oss inom melodiös döds/doom, där mer namnkunniga akter stavas MY DYING BRIDE eller kanske stundtals KATATONIA, men bandet som sådant är helt omisskännligt. Det liknar inget annat, och man kan höra med en gång att det är just NOVEMBERS DOOM som spelar. Personligen ramlade jag på dem via ett tips om deras ”The Pale Haunt Departure” från 2005, och med den första förälskelsens skimrande minne har den skivan slagit ut allt annat jag hört dem göra. Till nu.

Det betyder, rent krasst, att detta kan vara din snuttefilt nu när sommaren lider mot sitt slut och det faktiskt vankas fallande lö och kala grenar, för oavsett om du hört talas om bandet och har koll på dem sen tidigare eller om detta är första gången så ger gänget oss en riktig pärla att förlora oss i. Oavsett om du vill vältra dig i ”höstångest”, slippa tänka på vardagen eller se fram mot den mörkare säsongen så är detta ett lämpligt soundtrack.

I centrum för de 11 ramstarka låtarna står för min del sångaren Paul Kuhrs insats. Visst krävs det melodi, solitt rytmfundament (trummor av Garry Naples och bas från Mike Feldman), vassa riff (gitarrerna hanteras av Larry roberts med uppbackning av Vito Marchese), men det är den närapå utomjordiska närvaron som Kuhr visar i sitt sångregister som gör det där lilla extra för mig. Perfekt mixat och producerat av herr mastermind Dan Swanö så ryter, growlar, rensjunger Kuhr sig rakt in i hjärtat. Det spelar ingen roll om vi pratar blytyngd som i titelspåret, singel-melodier som i Heartfelt, The Memory Room eller löjligt smittsamma refrängen i The Grand Circle, samt känsloyttringar som doomballaden Just Breathe – det bara passar. När det dessutom kombineras med starka spår rakt igenom (det finns faktiskt inget som faller ur ramen, det skulle möjligtvis vara korta instrumentella mellanspelet Scorpius, men eftersom den övergår i starka Unrest och de två passar så väl ihop så kommer bandet undan med det) så är slutresultatet ganska givet: detta är, utan tvekan, ett av årets starkaste album så här långt. Måhända kräver det mer än det enstaka varvet för att fästa sina klor i dig, men det har du tid med nu när semestrar och sommaren är på väg att försvinna bakom oss. Det kan faktiskt vara din räddning, och få sjunka in i ”Bled White”….

Så. Betygsmässigt är det ibland knepigt värre att sätta en siffra på en skiva eller upplevelse. Inte denna gång. Denna gång handlar det snarast om att undertecknad inte ska låta helt galen i sin eufori över skivan, och betygsfemman (på en skala mellan ett och fem då!) är helt given. Det ska faktiskt bli mycket intressant att se hur denna giv står sig när det är dags att summera 2014!

NOVEMBERS DOOM ”Bled White” = 5/5. Fantastiskt. Ett måste!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

13 thoughts on “Recension: NOVEMBERS DOOM ”Bled White””

  1. Jag håller med om att det är en väldigt bra skiva. Har sedan du gav mig den där anonyma cdn lyssnat på dess första spår flera gånger, och sedan du avslöjade vad det var så har det rullat en hel del Novembers Doom hemma. Någon femma tycker jag inte att det är, men väl en stark fyra.

    Och Christofer, du bör kolla upp denna plattan eftersom den är riktigt bra!!

    Även om avslutande spåret ”The Silent Dark” är väldigt mycket My Dying Bride, sentida-Katatonia så är det väldigt bra. Förmodligen favoritspåret för mig tror jag.

    1. Chief Rebel Angel

      Trevligt att det föll i smaken. Personligen hade jag skivan som en stark fyra till dess att jag åkte till Bulgarien. Där och då hände något, jag spelade plattan två gånger i sträck varje kväll – antingen sittande på balkongen med en öl i min ensamhet medan familjen sov (glamoröst…), eller i lurar i sängen. Den åt sig fast, benhårt.
      Största svårigheten är för min del att plocka ut favoritspåret, rentav!

  2. Har lyssnat många varv på Spotify sedan tipset på bloggen. Tycker att särskilt låten Heartfelt tilltalar, Kommer absolut kolla upp tidigare alster

    1. Chief Rebel Angel

      Kul att det faller i smaken. Jag rekommenderar då förstås ”The Pale Haunt Departure”!

  3. Hejsan.
    Efter ett par lyssningar på skivan (ned tankad, usch)
    Känns skivan som ett givet köp. Efter att ha hört första låten tänkte jag bara tidiga my dying bride, men efter ett par lyssningar så är känns bled white mer som att ta hela paradise losts karriär och trycka in den på en platta.
    Bra grejjer. En klar platta på årsbästa listan för mig också. Tack för tipset…

  4. Tror nog att denna platta kommer att passa mig som hand i handske. November är den värsta månaden för mig eftersom jag blir så deprimerad och melankolisk pga mörker och andra saker.
    Så jag hoppas verkligen att denna platta kommer att vara bra när jag senare spelar den på Spotify.

    Tack för tipset och hoppas att den kommer att hjälpa mig i november.

  5. Pingback: Den här skivan är skadlig för ozonlagret! | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

  6. Pingback: Recension: TEMPLE OF VOID “Of Terror And The Supernatural” | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

  7. Pingback: “Söndagsbilaga” om film & metal | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *