Tack för allt, Sabbath!

Nu är det slut. BLACK SABBATH har levererat sin sista spelning på svenska mark, i alla fall det BLACK SABBATH som har Ozzy på sång. Det råder heller ingen tvekan om att det är det ”sanna” BLACK SABBATH, originalet. Visst, Bill Ward sitter inte på trumpallen och hans skor fylls av Tommy Clufetos som gör ett bra jobb, men det är de tre gubbarna på scenkanten som verkligen är kärnan. Geezer Bitler. Ozzy Osbourne. Tommy Iommi. Och spelningen avslutas med att det stora ”The End”-märket du ser ovan visas på skärmarna. Och efter kvällens gig kan man konstatera att det är precis lagom. Det är dags nu. Det här bandet är fortfarande ruggigt tajta och stundtals blytunga (inledande låten Black Sabbath har fan aldrig varit tyngre nästan!), men man har heller inte den där optimala gnistan. Ozzy springer mindre och är mindre vansinnig än vanligt (det är okej, hans röst tjänar på den inskränkta rörelsen) och missar en del i när sången ska sättas, både i timing och i toner. Geezer Butler, denne gigant, är felfri i spelet och rörlig som en gravsten. Det är Clufetos som står för 100% av all rörelse på scen, och han är ju ändå fjättrad till trumsetet.

Ändå.

De här gubbarna sparkar arsle fortfarande, och nu får de sluta på egna villkor. BLACK SABBATH lägger ner, och man gör det på ett sätt som får en att känna sån tacksamhet. På ett sätt känns det konstigt förstås, det här bandet som man har som en del i sitt DNA ska lägga ner. Som funnits längre som band än undertecknad vandrat på jorden. Som fyllt den här bloggen med så mycket artiklar och inlägg (läs exempelvis artikeln Black Sabbath, black metal och blommor eller det här träffsäkra citatet av Tony Iommi). Slut. Borta. Helt rätt, men visst känns det när en epok och en era går i graven.

Spelningen då? Hur var den?

Okej, är svaret. Precis som herr Kling konstaterar i Aftonbladet så är egentligen avskedsföreställning den enda vägen de kan gå, och det skevar och spretar ibland men på det hela taget är det bra. man är som publik nöjd, i alla fall vi på ståplats. Ljudet är rätt bra med tanke på att det är Friends Arena vi pratar om, och även om det inte sprakar om bandet så är de jävulskt tajta och tunga när det räknas. Jag tycker också att de psykedeliska filmerna som rullar funkar bra för att man ska hålla intresset uppe. Låtlistan är förstås hämtad från fordom, och innehåller rätt okej val – givetvis hade man sett något spår från ”Sabotage” eller ”Sabbath Bloody Sabbath” hellre än en del dumheter som Hand Of Doom eller Dirty Women, men man kan inte få allt. Dessutom får man skratta åt Fairies Wear Boots om man vet att det egentligen syftar på skinheads som bråkat med Ozzy – lika sant i dagens samhälle som någonsin förr, då tunga elaka kängor kan höras marschera över hela Europa. Fegisar. Och det sätter på något sätt hela BLACK SABBATH i rätt kontext, bandet som faktiskt skapade hårdrock och levererade såväl galna texter om sitt eget kokainfestande (Snowblind) som svidande samhällskritik i såväl öppen (War Pigs) som inlindad form (nämnda Faires Wear Boots).

Att skapa en genre, bli förebilder för tusentals kommande musiker och följas av miljoner fans i alla åldrar. Att avsluta nästan 50 år senare, värdigt. Det är fan inte illa pinkat av ett gäng grabbar från Aston, Birmingham.

Tack för allt, BLACK SABBATH!

Dela...Share on Facebook0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0Share on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *